Vem är jag?

Har i flera dagar nu lidit av tristess och tyckt att livet är allmänt tråkigt. Jag har inte kunnat träna då jag har virus i kroppen, men har försökt att hålla i gång. I fredags hade vi UKK gångtest i skolan. Jag gav det mesta och som vanligt drog jag upp farten när jag blev varm. Tanken är ju att farten ska vara jämn. Men resultatet blev att jag har konditon som genomsnittet. Alltså på sämre sidan med tanke på hur jag tränar. Men tittar man på att jag är förkyld så blev ju det ett bra resultat. Allt är relativt.

Ett sätt för mig har varit att hålla igång med långpromenader i skog och mark med hunden. Släpper jag han lös från koppel så kan jag själv traska hela tiden och han får snusa bäst han vill utan att jag måste stanna. Helt okej substitut då jag inte kan springa. Jag har tränat över tid mycket längre i stället.

Idag var jag långt borta i mina tankar när jag drog till skogs med hund och sambo. Så jag navigerade med latheten som sällskap och lyssnade efter skogmaskinen som jobbade för att hitta tillbaka till bilen. Dumma jag! Vi gick vilse bara för det. Det fanns typ 3 skogmaskiner i skogen långt ifrån varandra. Jag menar vi var helt lost där i skogen. Så är det ju vinter egentligen fast vi inte har någon snö, men ljuset är ju kort den här årstiden. Så vi hade tiden emot oss att hitta ut ur skogen innan det började skymma. Det var bara att klättra upp på ett högt berg och navigera från det för att komma ner till den skogsväg vi visste att bilen stod vid. Men klättra på granitberg med mossa efter dagar av regn är mindre säkert. Och att tävla med ljuset till gör ju att färden var vådligt värre.

Nåja, att gå vilse var tydligen den kick och humörhöjare jag behövde. För nu är humöret tillbaka och jag har lust igen med studier och annat. Så vem är jag då som så tydligt behöver äventyr för att må bra? Denna sida av mig själv var jag inte riktigt bekant med. Visst, jag gillar att testa nya saker och resa utan större planering tilltalar mig mest. Men oplanerade händelser med riskmoment gör att jag blir så här laddad, det är en ny insikt om mig själv!

Gunde Svan

Gunde Svan och jag är fortfarande vänner!

Nåja sätter jag på mig träningskläderna och promenixar i raskt tempo så ska jag ju inte tappa så mycket kondis. Och så gör jag.

Vi får se om jag pallar för viruset och håller mig på den här flunssanivån, min dotter är febrig till och med.

Måndag

Jag blev så trött på mig själv och dessa hundpromenader att i dag satte jag träningskläderna på mig, tog vandringskängorna och for till skogs. Gick i 1 timme i terrängen med fart och fläkt. Snoren rann, Heja Gunde Svan där låg du i lä!

Nu sitter jag här med skallevärk. Det är ju inte heller bra. Och snoren rinner nu som den inte gjort förut. Snöt mig i skogen så högt att hunden blev rädd! Plötsligt blev jag en burdus skogshuggare som svor och tuggade snus....

Nej, men detta är jobbigt. Och på fredag har vi UKK-testet och jag är inte i form alls. Vilken nytta gör testet då? Jag som väntat så på att få mäta min form och sen igen på våren.

BLÄÄÄK när virusar stör ambitionen!

Ur form

Jag har inte orkat någonting på hela veckan. Vaknar med halsont, typ rivjärn, varje morgon. Jag är hängig och vill bara sova. Nu har flunssan brytit ut på allvar hos min dotter, men jag pendlar och på samma vis ännu. Irriterande! Tillräckligt pigg för att orka med vardagen, men inte för att träna. Skulle det vara bättre att ge sig ut så det bryter ut någongång?

Nya delmål

Eftersom jag tog mitt delmål tidigare än väntat så måste jag ha nya delmål för att ha något att sträva efter. Nu ska jag varje pass springa i minst 30 minuter innan jag alls tar ett promenadsteg.

Idag var jag på gruset igen då. Och sprang i 30 minuter exklusive uppvärmning och nedvarvning. Den där grusvägen är svår. Den ser ut som en rakväg, men hela första halvan är uppförsbacke. En lååång, sugig sådan. Men jag sprang. Punkt. Vet nog inte om den är så kul, men monotona, knepiga vägar är ju också bra att springa på. Mentalt alltså.

Och endorfinerna skrattar igen efter passet!